Nya förutsättningar

Hej min vän!
Jag älskar att skriva, tycker om att dela mina tankar med dig, fundera och reflektera.
Men att uppdatera dagligen och svara på och kommentera hos andra fina bloggare tar för mycket energi. Jag läser gärna bloggar och visst är det smickrande med goa ord från er men, när det känns som ett måste, nej då blir det stopp.
Alltså blir det såhär.
Kommentera gärna om du vill, men bli inte ledsen om det inte kommer några ord i retur.

♥ Stor kram Kristina ♥

onsdag 18 april 2012

Ömhets bevis


Godmorgon, hej-hej........

Så låter det dag ut och dag in på cykelbanan till mitt jobb.
Vi har våra invanda rutiner,
cyklar till jobb, lämnar barn på förskolan, tar en sväng med hunden, går en snabb runda innan jobb, halv springer till bussen.
Jag möter i stort sätt samma människor på morgonen. Vi har olika bråttom men hinner hälsa snabbt på varandra. I bland har jag funderat över dessa mina "morgon kompisar" som jag faktiskt inte känner.
Särskilt en tjej har funnits i mina tankar, flera gånger har jag tänkt berätta för er om henne. Efter i dag är det ett måste.

Våra morgonmöten började för ca fyra år sedan då hon började lämna sin flicka på förskolan som jag kör förbi för att komma till jobb. Trots att klockan bara är sju när jag drar i väg, var det en glad liten tjej som satt där bak på hennes cykel när vi möttes. Efter ett par veckor började vi hälsa och flickan vinkade glatt på långt håll när hon såg mig. Var de bor eller vem de är har jag ingen aning om. Efter en tid märkte jag att "mammamagen" var på väg tillbaks och många mornar såg det tungt och jobbigt ut. Men hon log alltid lika glatt mot mig. Någon morgon kom de inte, andra mornar möttes vi på fel ställe men ändå hej hej. Så fanns det plötsligt en vagn med i bilden och vår morgon hälsning byttes ut mot eftermiddags hej-hej. Grattis utropade jag då. Tack, det blev en lillebror fick jag till svar. Nu cyklar hon igen, fast med ett barn fram och ett barn bak. Vi har fortsatt hälsa och allt har rullat på, ända tills i morse.

På långt håll kan jag se dem och tjejen bak vinkar fast hon inte ser mig riktigt. När vi nästan är bredvid varandra stannar  mamman och säger. Hej vad kul att se dig igen, vi har undrat så, du har inte cyklat här på länge.
Hon berättar att hon varje morgon lockar dottern med att skynda dig nu annars missar vi "hej-hej tanten" (den bjuder jag gärna på, annars är jag inte så glad för att bli kallad tant)
Jag berättade att jag varit ledig och sedan drabbats av influensan. Vi hejade igen och cyklade vidare, lova att du är frisk i morgon ropade tjejen efter mig.
Jag plingade med min ringklocka och log för mig själv.

Hela dagen har jag haft hennes ord med mig och tänk vad lite som behövs för att göra någon annans dag.
Ett leende räcker och det smittar som bara den.

Tjingeling!


10 kommentarer:

  1. Vilken underbar berättelse! Det stämmer så det du skriver.

    Kram Victoria

    SvaraRadera
  2. Åh, vad gulligt! Jag blev alldeles tårögd, mer sådant åt folket!!
    Kram Sandra

    SvaraRadera
  3. Så gulligt! Sådana fina hej hej kompisar får man inte på samma sätt när man kör bil.
    Kram Maria

    SvaraRadera
  4. Härligt möte! Tänk vad ett leende eller ett litet hej kan göra för andra människor!:)
    Kram

    SvaraRadera
  5. möten dom berikar.det behövs så lite för att göra skillnad. ta hand om dig!

    SvaraRadera
  6. Din berättelse är så härlig att få ta del av. Jag kan se framför mig den lilla tjejen där på cykeln som vinkar och hejar glatt. Vilket underbart initiativ av den mamman då...vad mysigt att bli sedd av någon som man inte visste brydde sig om en!!Nu ler du väl ditt största leende varje gång ni möts kan jag tänka mig. Och du vågar väl inte ta bilen i fortsättningen, med risk för att få dåligt samvete om flickan inte skulle se dig cykla förbi...fniss
    Det du skriver om är nästan lite som när någon som brukar läsa och kommentera på ens blogg inte hör av sig på ett tag. Nu menade jag inte dig, utan i största allmänhet. Man sitter där vid datorn och hoppas att de ska skicka kommentarer.

    Ett leende säger mer än tusen ord!!!

    Stora kramen till dig!!
    Veronica

    SvaraRadera
  7. Åh, så underbart!!! Vilken fin liten historia. Kram!

    SvaraRadera
  8. Hej vännen i fönstret eller hej, hej tanten!
    Så gulligt och så betydelsefullt de där vardagshändelserna kan vara!

    Som svaren man får på bloggen ibland. Av människor man inte känner som delar med sig av sina tankar och funderingar. Helt fantastiskt egentligen.
    Till IKEA åker jag gärna (har aldrig provat deras cafeteria...) så skicka gärna ett sms när du är på gång!
    Kram så länge!

    SvaraRadera
  9. Ibland är det ju riktigt bra att vara tant! När man gör någon glad kvittar det!
    kram

    SvaraRadera
  10. Vilken härlig story!

    SvaraRadera

Hej!
Vad kul att du tittade förbi. Lämna gärna en kommentar så vet jag att just DU varit här. Ha en toppen dag
Kram Kristina