Hej du!
Idag börjar jag sent och sitter nu och myser med dagens tidning och en kopp kaffe.
Jag har bläddrat lite men, mina tankar är någon annanstans.
I går kväll när vi lagt oss lyssnade vi på David Batras sommarprat.
Det berörde mig massor. De första tio minuterna tänkte jag, kom igen nu, sluta svamla......
Men sedan trollband David mig och mina tankar jobbade bredvid mig när jag lyssnade och gör det fortfarande.
Programmet handlade om hans känslor och tankar från barndomen då han var en mobbare. Han berättade ingående om en skolkamrat som for väldigt illa. Om att faktiskt vara mobbare trots att man kanske inte är den som agerar fysiskt, bara att vara delaktig gör ju att man står för de hemskheter som blir sagda eller gjorda.
Jag tänker på mina kollegor som arbetar med äldre barn. Jag ska be dem ta med detta sommarprat i sin verksamhet. Låta ungdomarna lyssna, reflektera och agera.
Jag ska berätta för mina barn
och jag hoppas att du kommer att lyssna på Davids prat om du inte redan gjort det så att du kan göra detsamma.
Jag har aldrig sett mig själv som en mobbare.
Jag försöker stå rak i ryggen och står för mina åsikter men,
jag har i barndomen stått bredvid,
skrattat åt kränkande ord,
känt spänning i kroppen när en kille i klassen for illa.
Jag kan se mig själv där jag stod, en bit bort men ändå.
Jag skäms, jag har tänkt på honom förut men inte som nu.
Jag tror på förändring, bara vi är flera som verkar för att det ska bli av.
Stor kram
Kristina
