Hoppas allt är bra med er och att vårkänslorna sprider ork och glädje. Fåglarna kvittrar så glatt när jag cyklar till jobbet och på vägen hem spelas det både fotboll och kulor bland villorna.
I dag för 30 år sedan kom hon till mitt hem och bums fick hon en stor plats i mitt hjärta. Vår första hund, Ami.
Hon var åtta veckor, valpigt gosig och jätte nyfiken.
Jag var tolv år och tog ett moget och vuxet ansvar för hunden. Jag minns att jag kände mig stor då jag gick mina rundor med henne efter skolan. Ami var inte som andras hundar. Hon var speciell. Jag vet, så känner väl de flesta, men nu 30 år och tre egna hundar senare, slår jag fortfarande fast. Det finns ingen som Ami.
En dröm jag bär med mig är att ännu en gång få uppleva en boxer. Den dagen då jag kan ägna mig åt mig själv i större utsträckning då ni ....... vänta bara.
Ami blev 14 år gammal och det dröjde länge innan jag hade vant mig vid att hon inte skulle komma springande som en valp trots sin ålder och hälsa då vi kom hem till mor och far.
Mina barn tycker att boxern är en ful hund. Maken tycker att de dreglar men jag bara ler. Inte Ami inte.
Kramis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad kul att du tittade förbi. Lämna gärna en kommentar så vet jag att just DU varit här. Ha en toppen dag
Kram Kristina