Vald ensamhet eller påtvingad.......

Sitter i ett helt tyst kök och äter middag. Barnen och maken är i Österrike och njuter av sportlov. Jag är hemma och njuter av egentid. Ensam i sju dagar.
Får så klart sammanfatta mina tankar när veckan är slut, men just nu är det så skönt.

Vi gör det mesta tillsammans. Åker hellre och handlar båda, tar oftast hundrundan tillsammans, åker om det är möjligt båda två på killarnas handbolls matcher. Lagar mat tillsammans, ser oftast på samma tv program............
Detta har vi så klart inte alltid kunnat göra men med större barn fungerar det bra.
Jag älskar mitt liv och skulle inte byta för allt smör i småland.

Men nu njuter jag på mitt eget lilla sätt.
Det är undanplockat överallt. Kuddarna i soffan ligger som jag vill att de ska göra. Filten är vikt på mitt sätt. Inga kläder slängda på golvet, inget playstation som fungerar som bakgrundsmusik dagen i ända.
Jag tar ett glas cola om jag vill och mitt choklad ligger riskfritt i kylen.
Haha ta det med en nypa salt, jag är ingen pedant som far runt som en häxa och gnäller......

Jag läser, bloggar och äter mat samtidigt.
Detta lugn är så efterlängtat och välbehövt. Barnen har sin fina pappa för sig själv och han njuter säkert av att bara vara pappa.

Men trots att jag njuter funderar jag ändå på de stackare som är ofrivilligt ensamma. De som alltid äter sin middag ensamma. De som inte har någon att plocka undan efter och krypa upp i soffan tillsammans med. De som inget hellre vill än att träffa någon.

Hur tänker du, delar ni på varandra någon gång och gör ngt för er själva eller bara du och barnen.?
Eller är du ensam och vill dela med dig av dina erfarenheter?
Kanske är du / ni alltid uppbokade och önskar inget hellre än lite egentid.?

Tjingeling!