Nya förutsättningar

Hej min vän!

Jag älskar att skriva, tycker om att dela mina tankar med dig, fundera och reflektera.
Men att uppdatera dagligen och svara på och kommentera hos andra fina bloggare tar för mycket energi. Jag läser gärna bloggar och visst är det smickrande med goa ord från er men, när det känns som ett måste, nej då blir det stopp.
Alltså blir det såhär.
Kommentera gärna om du vill, men bli inte ledsen om det inte kommer några ord i retur.

♥ Stor kram Kristina ♥

tisdag 6 april 2010

Pärnilla, vår fina Pärnilla


Boktipset som jag skrev om i mitt förra inlägg gav mig mycket tankar och funderingar. Tänk vilka olika öden vi går till mötes. Vi är alla unika och vi har alla våra egenheter. Det behöver inte vara stora problem, men visst tampas vi alla med ngt...
I boken beskriver psykologen Siri sina patienter på ett mycket ingående sätt. Hon beskriver deras möten med en sådan inlevelse att det känns som om man är med i rummet, som om man satt där tillbakalutad i en av hennes lamino fåtöljer med en näsduk i handen.

Min mor blev i början på 90-talet kontaktperson till en psykiskt sjuk flicka. Flickan hette Pärnilla.
(Pärnilla fanns hos mig hela tiden då jag läste denna bok. Jag kom att tänkte på henne i skidbacken, vid matbordet och när jag skulle somna.)

Till en början var hon bara en konstig tjej som mor hjälpte med ditt och datt. Hon hörde konstiga röster, hade ångest och hon skar sig på armar och på ben.
Hon var ett hot mot min familj. Hon tog plats och var besvärlig. Ja detta är inget jag är stolt över, men så kände jag det. Jag hade aldrig träffat någon person som mådde som hon.Det var okunskap och rädsla som fick mig att känna som jag gjorde. Men så fick jag träffa denna späda lilla tjej med ljust pagelångt hår och härligt klingande dialekt. Det var något hos denna tjej som tilltalade hela familjen och ganska snabbt blev hon en av oss. Vi fick en till syster och mina föräldrar hade plötsligt fyra barn. Under åren som gick blev Pärnilla med tiden bättre, hon skar sig inte lika ofta längre och de jobbiga rösterna försvann. Hon hade mycket mediciner men kunde mer och mer klara sig själv. Hon blev utskriven från kliniken och fick eget boende. Vi drömde alla om att få ha henne nära och hon tittade på boende i byn där mina föräldrar bor. Hon blev starkare och starkare tills den dag då hon tvingades flytta hem till sin kommun för att friskskrivas där. Tänk att dessa konstiga regler ska styra människors välbefinnande.Sedan gick det bara utför och hon blev sämre och sämre. Hon var nu långt borta och hade ingen som kunde/ville stötta och hjälpa henne. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, ringde och pratade med läkare, pressade kommungubbar och tjatade på sjukhuspersonal.Det är inte lätt att vara sjuk och samtidigt kämpa för sina rättigheter. Inte heller lätt att stå bredvid och inget kunna göra mer än stötta och stötta..

Tio år fick vi tillsammans och du, fina Pärnilla har en stor plats i våra hjärtan.
Vi pratar fortfarande om dig, tänker på dig Du fick en familj, hann bli moster till mina pojkar vilket du var så glad över. Vi fick inte ha dig kvar hos oss, ödet ville ngt annat, men vi lärde oss mycket om livet och om hur olika människor kan vara och att vi alla har lika mycket värde trots våra brister och egenheter.

Julen 1999 skrev Pärnilla detta:

Jag har min cykel och jag bor i min lägenhet
jag har mig själv och min erfarenhet.
Detta är mitt liv idag, ett mål som jag länge strävat efter att nå och som jag nått under åren som gått.
Att värna om mitt liv, försöka göra det så bra jag kan. Jag måste först tänka på mig, vara ärlig och sann.
Göra det som jag tycker är viktigt.
Inte det andra anser riktigt.
Utan det jag vill och mår bra av, jag ställer mina egna krav.

Men vad gör man när man lever?
Hur gör man när man lever?
När man inte längre trampar fram på rälsen som ska leda till OS, till guld och en arbetskarriär.
Utan istället cyklar med stödhjul och hjälm
för att sakta ta in livet som det är.
Med uppförsbackar, rödljus, dumma bilister och rondeller, men även medvind, nedförsbackar och uppmärksamma bilister.
Livet är inte antingen eller.

Jag tror att det sistnämda livet med stödhjul är mycket mera liv och speciellt liv här och nu!
Man behöver inte kämpa och sträva efter guldet.
För det guld som glimmar mest är det guld som glimmar i dina ögon, är det guld jag får när jag ger dig en kram och det är guld värt att få leva


Tänkvärda ord!
Kram och godnatt

1 kommentar:

  1. Så fint du berättar om Pärnilla! Jag känner igen din tankegång, vi hade nämligen fosterbarn när jag var 9-10 år. Jag gillade inte dem för att de tog plats, för att jag tyckte de tog min mamma och pappa i från mig, så lite man förstod. De bodde bara hos oss ett tag eftersom vi bestämde oss för att flytta. Jag tänker på dem och hoppas att de har det bra idag, trots att jag under en kort period inte gjorde livet lättare för dem.
    Vacker dikt som Pärnilla skrev, tänkvärd.
    stora kramar!!

    SvaraRadera

Hej!
Vad kul att du tittade förbi. Lämna gärna en kommentar så vet jag att just DU varit här. Ha en toppen dag
Kram Kristina