Hjälp!
I morgon väntar utvecklingsamtal med stora sonen som går i åttan. Jag tycker att det nya betygssystemet är så svårt att begripa. På sonens skola använder de ett bedömningssystem som heter unikum.
Man klickar sig hit och dit, läser och försöker förstå. Eleverna har fått titta litegrand, men har man som jag en son som tycker att allt bara flyter på, är det ett svårt pussel att lösa.
Han suckar och tycker att vi är jobbiga som i frågasätter samtidigt som vi vill såklart veta varför det står si eller så. Vi försöker vara positiva, se de goda resultaten och lite försiktigt prata om de mindre bra.
Hur gör ni?
Hur pass involverade är ni i era barns skolgång?
Såklart vill vi hans bästa, men hur puffar man lagom. Han är duktig men vi tycker att han kan bättre.
Nu behöver jag verkligen era kommentarer.
Efter en kväll med jobbmöte och veckohandling tänker jag krypa till kojs. Lillebror sover gott i vår säng och jag funderar på att inte flytta över honom till sig. Det är varmt och skönt att ha honom nära, rätt som det är vill han inte längre så det gäller att passa på att gosa och fylla ryggsäcken med trygghet.
Storebror myser gärna med mig men då blir det med en kopp te och filt i soffan. Härliga samtal i mörkret eller tv tittande.
Se you!
Det är svårt det där, man vill inte vara för hård för då kanske de sparkar bakut och inte vill göra något, men man vill inte heller vara för ointresserad för då kanske de ser det som att skolan inte är så viktig.
SvaraRaderaJag har samma "problem" med min äldsta, hon är väldigt intelligent och hade kunnat så mycket mer, men hon vill inte. Jag försöker peppa att det är coolt att vara klok, men hon har inte riktigt köpt det än.
Balansgången är svår. Vi överväger mutor, jag vet, hemskt, men om det kan motivera skolgången och läxläsning så får det vara värt det.
Kommer du på något bra tips så säg till, jag är idel öra!
kram
Jag är lärare, visserligen bara på mellanstadiet, och jag antar att du pratar om skriftliga omdömmen som ni får läsa på webben innan samtalet.
SvaraRaderaJag upplever att det är tokbra, för alla kommer förberedda till mötet. Jag förstår också att det känns mastigt för en "vanlig förälder" att läsa allt, och förstå vad som står. Texterna brukar vara klippta ur lärarplanen. Hur som helst... det som gör det bra är att föräldrarna och barnen har pratat lite om skolämnena innan de kommer till mötet och därför är det lättare för eleven att skriva sin IUP (Individuella utvecklingsplan). Ni borde ha tillgång till dem också via datastystemen.
MEN det är konstigt att mentorerna inte har förberett eleverna på vad som står i omdömmena och vad de förväntas presentera på utvecklingssamtalet... och att ni föräldrar inte har fått någon guidning.
Själv brukar jag skicka hem enkla frågor som i stort sett följer den IUP vi ska fylla i tillsammans. Utgå från dem och gör det inte så svårt för er.
1. Hur har det gått med målen du satte upp på förra mötet? (Vad beror det på? )
2. Vad är du bra på?
3. Vad ska du utveckla? (Sätt upp tre nya mål som lätt går att utvärdera med frågan "är målet uppnått?" och svaret "Ja/nej". Ett mål kan vara:
Jag kan lösa andragradsekvationer anpassade för min ålder.
Usch vad jag mässar... men jag försökte hjälpa till och vill verkligen inte skriva dig på näsan på något sätt. Jag tror att alla barn bara är glada över att föräldrarna bryr sig... och som ni säger här ovan... sätt inte för stor press. Så länge ungarna bär med sig grunden kan de alltid reparera eventuella skador senare.
... och så kan jag tipsa om att de ungar som lyckas bäst inte är de som kan rabbla mest, pluggar mest eller gör flest läxor... utan det är de som lär sig diskutera och analysera... så för bara vanliga samtal med era barn kring skolan...tex. Vad har ni gjort idag? Aha... Irak.. jag såg på TV om Irakkriget att bla..bla.. vad tror du?
..och anledningen till att jag råkade lägga mig i här var att jag skulle kolla ditt färginlägg om grönt via Svea. :-)
Jag känner det som att jag står och väger mellan förädrarollen och lärarrollen också då det gäller mina egna barn. Nu när jag inte arbetat som lärare på nästan fyra år blir jag mer och mer förälder. Jag ser all denna evinnerliga pappersexercis som något som jag faktiskt inte tror ger våra barn speciellt mycket. A och O då det gäller inlärning är att ens barn antingen har otroligt bra disciplin eller att han eller hon klickar med sina lärare. Vår äldste ska nu in på gymnasiet och han hade lätt kunnat fixa MVG i snart sagt alla ämnen, men se, så blir det inte. Hans MVG dyker upp i de ämnen där han har en pedagog som fått med honom på tåget, som inspirerar och utmanar på rätt sätt. Samma sak gäller för döttrarna. Att muta sina barn tror jag inte alls fungerar. Att prata och diskutera om de olika ämnena är däremot något som vi gör här hemma. Håller man på att läsa om andra världskriget kan det vara bra att titta på någon bra film om det tillsammans. Det är viktigt att inte ge upp, utan visa att man bryr sig om barnens skolgång och att man också försöker förstå målen som skolan presenterat. Lycka till nu!
SvaraRaderaJag har erfarenhet Kristina, Men hur alla väljer att göra, det är ju upp till var och en förstås. Alla barn och föärödrar är olika, så enkelt är det. Någon universallösning hade annars varit trevligt.....
SvaraRaderaMin dotter kunde ha fått bästa betyget i hela skolan, så sa mentorn varje gång jag talade med honom. Och det hände ofta. Men min dotter ville inte. Hon orkade inte. Jag krävde studenten och jag krävde godkända betyg. Och som jag var på om detta. Det blev bra tillslut.
Min 16 åring har lätt för sig i skolan, det säger ahns mentor. Som jag pratar med ofta. men min son orkar inte. han är skoltrött. Jag motiverar och håller kontakt med läraren och stöttar och hjälper till att förhöra innan prov och är på med sådant som han måste göra. Mitt krav är godkända betyg och studenten. Vidare hoppas jag förstås på att han snart ska lägag till i växel till.
Som förälder tänker jag att det är viktigt att engagera sig och att barnet förstår vikten och dess konsekvenser av att inte plugga.
Själv hoppade jag av gymnasiet. Det går inte att göra idag.
Kram och lycka till Kristina.
Vi har en son i sjuan och vi fick också ut omdömena via nätet. Vi läste dem faktiskt tillsammans och diskuterade dem här hemma först innan utvecklingssamtalet. Han hade även fått läsa dem innan i skolan och visste vad det stod innan vi kunde läsa.
SvaraRaderaJag ställer krav på godkänd i alla ämnen nu i sjuan och jag säger att jag gärna hjälper honom med läxor och förhör av läxor, men att han ska hålla ordning på till när de ska vara gjorda. Jag tror också på att man måste engagera sig och när han sist läste om minoriteter i Sverige berättade jag sådant jag visste och som inte stod på de sidor på nätet som han läste.
Vår son har också lätt för sig i skolan, men tycker inte att han behöver engagera sig mer än nödvändigt. Han har dock stor prestationsångest över prov och läxor vilket gör det ganska jobbigt emellanåt. Jag försöker förklara att han nu lägger grunden till vad han vill bli när han blir vuxen, men jag vet inte om det har så stor effekt. Däremot kom han hem och var lite imponerad över de ett år äldre kompisarna i bandyn som skrivit betyget A på matteprov!:)
Vi har även sagt att skolan går först och om han inte sköter den så får han missa sin älskade bandy. Ett slags hot, ja, men som det har varit i vinter har det fungerat.
Kram
Det där med utvecklingssamtal är speciellt tycker jag. Jag har alltid höga förväntningar på samtalen men tycker sällan att något konkret kommer ut ur dem. När barnen var mindre var det bara floskler som sades; nu är det lite bättre men inte blir jag helt klok på hur de egentligen ligger till ändå... Min äldsta dotter kämpar otroligt hårt med sina studier. Och det ger resultat i form av fina betyg. När det gäller henne behöver jag absolut inte pusha på henne. Jag är snarare rädd att hon pressar sig alltför hårt och har för höga krav på sig själv. Den yngsta däremot tar skolan mer med en klackspart. Hittills har hon klarat sig bra ändå men jag är rädd att hon snart kommer att bli varse att det inte alltid går så lätt som det gjort hittills... Man vill ju sina barn så väl men det är en svår balansgång att kräva "lagom" mycket av dem tycker jag.
SvaraRadera