Jag älskar diskussioner och vill gärna höra människors åsikter i olika sammanhang. Att sitta tillsammans med goda vänner, äta en bit mat och prata tilltalar mig så mycket mera, än att rocka loss på ett dansgolv. Kan man förena båda sakerna är det såklart bäst, men kan man inte både äta kakan och ha den kvar så...ja ni förstår säkert.
Jag har suttit bänkad vid tv:n de senaste tisdagarna och lyssnat på sommarpratarnas tankar och åsikter i olika ämnen. Deras tankar har jag sedan tagit till mig och benat ur på samma sätt som jag gör med mina vänners tankar och åsikter. Ibland köper jag deras tänk rent av och ibland kastar jag dem åt vargarna......
Förra veckan pratades det mycket om skuld, om förlåtelse och om hur man kan komma vidare när man blivit sårad.
För vissa människor är ett förlåt bara ett ord man kastar ur sig i en konflikt eller efter ett gräl. Ett ord som nästan fungerar som ett suddigummi. BORTA!!!
För andra är just ordet förlåt något som är nästan helt omöjligt att få fram.
För mig är ordet förlåt en fråga till någon jag sårat, men också ett ord som betyder att jag måste tänka till.
Vill jag förlåta? kommer jag att bli förlåten?
Oftast kan jag förlåta, sätta mig in i den andres tankar och förstå. Gå vidare och hoppas på att vi båda lärt oss något av händelsen.
Anledningen till att just detta gnagat lite i min hjärna nu ett tag är en mening som Ann Heberlin sa i förra veckans program.
" Man måste inte alltid förlåta - man kan försonas "
Denna mening har etsat sig fast hos mig och jag gillar den.
" Man måste inte alltid förlåta - man kan försonas "
För ett par år sedan hände en sak som jag nog aldrig kan förlåta. Jag har verkligen försökt, men jag kan inte. Det skadade för mycket för att det ska kunna repareras. Efter händelsen hade jag två val, att bryta kontakten med personen helt och hållet eller försöka gå vidare på samma väg mot samma mål. Inte lätt alls eftersom jag inte lever helt ensam, utan har andra människor i min närhet att ta hänsyn till.
Periodvis har det fungerat bra men ibland har det varit jobbigt, riktigt jobbigt. Framför allt mina egna tankar att jag inte kan förlåta, att det aldrig kan bli riktigt naturligt oss emellan.
Men nu har jag nog funnit det jag sökt efter. Jag kan inte förlåta, vill inte heller förlåta för det gör fortfarande för ont men jag kan försonas.
Det känns riktigt bra. Jag kanske tom kommer att fronta personen i fråga med detta. Vem vet!
Så bra du får saker på pränt!
SvaraRaderaJag såg inte det programmet men jag gillar också den meningen och ditt sätt att resonera.
Hur skall vi kunna ha relationer utan att respektera varandras olika tankar? Vi kommer aldrig att tycka likadant som någon annan. Men vi kan vara tillsammans ändå!
Jag skulle vilja kunna göra som Mia Törnblom säger: Har du någon i din närhet som stjäl din energi vän eller kompis, Lek inte med henne mer då!
Men tyvärr klarar jag inte av det sättet fast jag skulle önskat att jag kunde. Allt hade varit så mycket enklare. Min man har det sättet, hans liv är mycket mer bekymmerslöst än mitt. Jag tror jag har valt honom av den anledningen. Oftast är tiden den stora hjälpen för oss grubblare, med tiden kommer försoningen. Och också tanken på att umgänget ändras lite hela tiden. Några har varit med länge några byts ut. Sen är det svårt att släppa taget om det man tror skall vara för evigt.
Lycka till
STOR ONSDAGS KRAM!
Kloka tankar som vanligt. Jag tror inte heller att man kan förlåta allt. jag vet att jag inte kan förlåta allt, men jag kan kanske försonas och gå vidare.
SvaraRaderaTycker också att VT:ars kommentar om energitjuvar är så sann!
Det jag kan tycka är svårt är hur jag ska kunna gå vidare när personen som såat mig inte förstår det.
Kramar
Tack för din omtanke, försöker dra ner, är alltid extra stressad i betygstider... Kramar J
SvaraRaderaIntressanta tankar. Jag håller med om mycket. Jag har alltid satt lite prestige i att kunna förlåta och jag ser mig själv som en människa som kan förlåta och gå vidare för det mesta. Jag tycker att det är så skönt att kunna fölåta och en sådan otrolig befrielsekänsla när man lyckas lämna det bakom sig utan att grubbla för mycket efter upplösningen.
SvaraRaderaMen så var jag med om en incident för ett par år sedan som har gjort mig väldigt osäker på det här. En sak som hände som jag inte riktigt kunde (eller kan?) förlåta. Jag har gått vidare utan att aldrig riktigt utrett eller pratat om det som hände. Jag vet inte om jag vill prata om det, om jag vill förlåta, om jag vill börja om eller gå vidare.
Ändå kan jag inte låta bli att emellanåt grubbla över det och känna mig som en ofullständig människa som inte besitter förmågan att förlåta. Men när jag läser ditt inlägg så inser jag att jag och den här personen faktiskt har just försonats. Och kanske räcker det. Kanske.