Nya förutsättningar

Hej min vän!

Jag älskar att skriva, tycker om att dela mina tankar med dig, fundera och reflektera.
Men att uppdatera dagligen och svara på och kommentera hos andra fina bloggare tar för mycket energi. Jag läser gärna bloggar och visst är det smickrande med goa ord från er men, när det känns som ett måste, nej då blir det stopp.
Alltså blir det såhär.
Kommentera gärna om du vill, men bli inte ledsen om det inte kommer några ord i retur.

♥ Stor kram Kristina ♥

tisdag 21 april 2009

100 inlägg - tänk till ibland, vad är viktigast?

Detta är mitt inlägg nr 100. Wow! Det är så kul att blogga. Vissa dagra skulle jag kunna skriva hur mycket som helst, andra dagar öppnar jag inte ens bloggen. Det är skönt att själv få bestämma.Fast jag gillar ju att skriva så de där andra dagarna är ganska få.

Nu skinder solen nästan varje dag och det knoppas och blommar så fint i trädgården.
Det är en härlig period vi har framför oss, ändå mår jag inte helt bra dessa dagar. Varje år vid denna tiden är jag så känslig och vaktar mig själv som en hök.
För sex år sedan mådde jag inte så bra. Jag mådde faktiskt skit fast det fattade jag inte. Jag var ständigt yr, hade hjärtklappning, var gråtfärdig hela tiden, sov dåligt you name it.....
Detta berättade jag inte för någon, inte ens för min livskamrat. Jag trodde att man mådde såhär med nytt krävande arbete, småbarn och en massa måsten.
En kväll hade min son hög feber och jag la mig hos honom. Somnade direkt och nästa dag kunde jag knappt resa mig upp själv. Dag som natt grät jag och hade jätte ont i kroppen. Jag behöver bara sova lite så blir det bättre.
Det blev det inte, bara sämre och sämre. Jag fixade tillslut ingenting, hamnade hos en läkare som ställde de rätta frågorna. Jag blev långtids sjukskriven med diagnos utmattningsdepression. Fortfarande fattade jag ingenting. De få stunder på dygnet som jag var vaken googlade jag detta. Läkaren måste ha fel.
Jag var sjuk länge. Periodvis mådde jag bättre och då passade jag på att städa badrummet, fixa i trädgården eller baka ngt gott. Efteråt var jag som en trasa. Grät och sov, grät och sov. Det tog jättelång tid innan jag lärde mig att lagom är bäst, och att man faktiskt kan be om hjälp. Fortfarande har jag sämre dagar men de är väldigt få. Jag kommer aldrig att glömma denna tid - den värsta i mitt liv - fast konstigt nog vill jag heller inte vara utan den. Jag och många med mig lärde oss vad som egentligen är viktigt i livet. Min man och jag hjälps åt med det mesta och vi är jätterädda om varandra. Ibland knips älsklingen lite och höjer på ögonbrynen, då fattar jag att det är dags att varva ner.

Hade jag inte haft min familj hade jag nog inte varit där jag är idag. Jag är glad och lycklig. Jag tar hand om mig och har inte längre så många måsten. Jag prioriterar helt annorlunda och njuter av livet här och nu.
Gud så pretto det låter, men så är det faktiskt. Det känns som om detta hundrade inlägget bara blev en massa svammel men jag tänker inte ens förhandsgranska det. hihi ni får ta mig som jag är.

Dagens bästa är helt klart detta
stora sonen har pratat med mormor, berättat allt om handbollscupen. När de lagt på säger han "mormor och jag är så lika - mer hinner han inte innan lillebror gapskrattande säger va, du har varken krylligt hår eller mormorfingrar. Då måste du ta ett bad först......
Storebror suckar och fortsätter nej men vi säger alltid hejdå två gånger.........
Tyckte att lillebrors kommentar var kul, vågade inte säga det högt bara. Vissa är känsliga och påväg in i förpurberteten.
Kram på er sötnötter. :) (6)

1 kommentar:

  1. Tack för ditt inlägg! Är själv nära gränsen, ska verkligen tänka på vad som är viktigt och inte stressa ihjäl mig för oviktiga saker!
    Känns väldigt skönt att du mår bra idag!!!! Ta väl hand om dig och visst är det härligt med våra gosiga barn! Du är nära, M är snart 10 och A snart 8, dina då?
    Kramar Jessica

    SvaraRadera

Hej!
Vad kul att du tittade förbi. Lämna gärna en kommentar så vet jag att just DU varit här. Ha en toppen dag
Kram Kristina