Nya förutsättningar

Hej min vän!
Jag älskar att skriva, tycker om att dela mina tankar med dig, fundera och reflektera.
Men att uppdatera dagligen och svara på och kommentera hos andra fina bloggare tar för mycket energi. Jag läser gärna bloggar och visst är det smickrande med goa ord från er men, när det känns som ett måste, nej då blir det stopp.
Alltså blir det såhär.
Kommentera gärna om du vill, men bli inte ledsen om det inte kommer några ord i retur.

♥ Stor kram Kristina ♥

tisdag 10 september 2013

Döden flåsar mig i nacken

ja, så stod det....... 
Den gömmer sig en klump i min mage, en molande tanke i mitt huvud och en ledsamhet i mitt hjärta.
I Söndags efter en trevlig middag hos mina föräldrar fick jag läsa en artikel ur en dagstidning från veckan före.
Artikeln handlade om en killes och hans familjs kamp mot döden och all helvetes orättvisor.
Jonas som killen heter väntar på ett nytt hjärta. Han är svårt sjuk och endast ett nytt hjärta kan rädda honom.
Han är 44 år, har två barn, båda blinda och sjuka i en obotlig sjukdom, jag minns inte vilken. Hans fru måste vara hemma hela dagarna och ta hand om barnen som inte kan klara sig själva.
Bilderna och texten där paret blir intervjuade var så gripande på mer än ett sätt.


Jag tittar på solhatten med de snart utblommade bladen.
Älskar, älskar inte, älskar.
I mina tankar är jag tillbaks på högstadiet.
 I klassen ovanför mig går det en kille med de vackraste ögon.
Hans leende, hans röst ja, hela han var spännande.
Våra blickar möttes ofta, han log och jag rodnade.
Så en dag blev det vi. 
Vi bytte halsband och skulle älska varandra för alltid.
Vi tillbringade all ledig tid tillsammans och när vi inte var tillsammans pratade vi i timmar i telefon,
 ingen var lyckligare än jag.
Men ni vet hur det är, vi var unga, väldigt unga och hade hela livet framför oss.
Nya kärlekar stod bak hörnet och väntade,
vi utvecklades på vars ett håll.
Kärleken som skulle hålla livet ut tog slut. 
Halsbanden lämnades tillbaks för att sedan lämnas till någon annan.
Vi blev vuxna och den där en gång så viktiga kärleken glömdes bort.
Eller glömdes bort gjorde den väl inte utan stoppades undan bland minnen från förr.

När jag tittar på bilderna i artikeln ser jag en vuxen  främmande man, men med en väldigt ung killes ögon.
Ögon fulla av livsglädje och kämpar glöd.

Hur ställer du dig till organdonation?
Har du tagit ett beslut?
Har du berättat för dina nära och kära hur du vill ha det om det händer som inte får hända.

Har du bestämt dig men inte fyllt i något formulär kan du göra det här.
Det tar bara 30 sekunder.
Vill du läsa mer om organdonation kan du göra det här.

Var rädd om dig!
Kram Kristina

4 kommentarer:

  1. Jag har tagit ställning och från mig får de ta alla mina organ, både till donation och till forskning, för jag tänker att om nya metoder/mediciner ska utvecklas behövs mina organ även där. Alla i min omgivning vet detta och jag har även anmält till registret, för länge sedan.

    För mig är det självklart, men jag vet att det inte är det för alla. Och det ska respekterad det också.

    Kram Helén

    SvaraRadera
  2. Jag har fyllt i och diskuterat med karln min. Men kan självklar sprida det mer. Det ska jag tänka på!

    Ha en skön torsdag fina du!

    Kram

    SvaraRadera
  3. Bra att du väcker tanken på organdonation. Har själv anmält mig till registret för många år sedan. Oavsett om man är för eller emot, underlättar det för anhöriga som hamnar i situationen.
    Kram Lisa

    SvaraRadera
  4. Oj Kristina, så berörd jag blir. Det finns så många sorgliga öden, för många.

    Donation är något fint.

    Kram

    SvaraRadera

Hej!
Vad kul att du tittade förbi. Lämna gärna en kommentar så vet jag att just DU varit här. Ha en toppen dag
Kram Kristina