ja, så stod det.......
Den gömmer sig en klump i min mage, en molande tanke i mitt huvud och en ledsamhet i mitt hjärta.
I Söndags efter en trevlig middag hos mina föräldrar fick jag läsa en artikel ur en dagstidning från veckan före.
Artikeln handlade om en killes och hans familjs kamp mot döden och all helvetes orättvisor.
Jonas som killen heter väntar på ett nytt hjärta. Han är svårt sjuk och endast ett nytt hjärta kan rädda honom.
Han är 44 år, har två barn, båda blinda och sjuka i en obotlig sjukdom, jag minns inte vilken. Hans fru måste vara hemma hela dagarna och ta hand om barnen som inte kan klara sig själva.
Bilderna och texten där paret blir intervjuade var så gripande på mer än ett sätt.
Jag tittar på solhatten med de snart utblommade bladen.
Älskar, älskar inte, älskar.
I mina tankar är jag tillbaks på högstadiet.
I klassen ovanför mig går det en kille med de vackraste ögon.
Hans leende, hans röst ja, hela han var spännande.
Våra blickar möttes ofta, han log och jag rodnade.
Så en dag blev det vi.
Vi bytte halsband och skulle älska varandra för alltid.
Vi tillbringade all ledig tid tillsammans och när vi inte var tillsammans pratade vi i timmar i telefon,
ingen var lyckligare än jag.
Men ni vet hur det är, vi var unga, väldigt unga och hade hela livet framför oss.
Nya kärlekar stod bak hörnet och väntade,
vi utvecklades på vars ett håll.
Kärleken som skulle hålla livet ut tog slut.
Halsbanden lämnades tillbaks för att sedan lämnas till någon annan.
Vi blev vuxna och den där en gång så viktiga kärleken glömdes bort.
Eller glömdes bort gjorde den väl inte utan stoppades undan bland minnen från förr.
När jag tittar på bilderna i artikeln ser jag en vuxen främmande man, men med en väldigt ung killes ögon.
Ögon fulla av livsglädje och kämpar glöd.
Hur ställer du dig till organdonation?
Har du tagit ett beslut?
Har du berättat för dina nära och kära hur du vill ha det om det händer som inte får hända.
Har du bestämt dig men inte fyllt i något formulär kan du göra det här.
Det tar bara 30 sekunder.
Vill du läsa mer om organdonation kan du göra det här.
Var rädd om dig!
Kram Kristina
Jag har tagit ställning och från mig får de ta alla mina organ, både till donation och till forskning, för jag tänker att om nya metoder/mediciner ska utvecklas behövs mina organ även där. Alla i min omgivning vet detta och jag har även anmält till registret, för länge sedan.
SvaraRaderaFör mig är det självklart, men jag vet att det inte är det för alla. Och det ska respekterad det också.
Kram Helén
Jag har fyllt i och diskuterat med karln min. Men kan självklar sprida det mer. Det ska jag tänka på!
SvaraRaderaHa en skön torsdag fina du!
Kram
Bra att du väcker tanken på organdonation. Har själv anmält mig till registret för många år sedan. Oavsett om man är för eller emot, underlättar det för anhöriga som hamnar i situationen.
SvaraRaderaKram Lisa
Oj Kristina, så berörd jag blir. Det finns så många sorgliga öden, för många.
SvaraRaderaDonation är något fint.
Kram