Skärpning!

 

 

Efter en helg full av återhämtning och mys med nära och kära drar vi igång ännu en september vecka.

Lite kallt på morgonen men uppåt dagen blev det varmt och soligt.

Hösten gör sitt intåg med vackra starka färger.

 

Jag pular i trädgården, plockar äpplen och funderar.

 

Igår var det handboll för hela slanten. Lillebror spelade tre träningsmatcher och var helt slut när vi åkte hemåt.

Han var nöjd med sin och sitt lags insats och pratade med sin pappa om olika avslut, fintar och mål han hade gjort. 

Jag satt bredvid men mina tankar var någon annanstans.

Vi älskar handboll och är allt som oftast med på killarnas matcher. Vi hejar i med och mot vind. Stöttar och ger så mycket vi kan. Många andra gör som vi men tyvärr finns det en annan skara också. Föräldrar som jag skäms över, föräldrar som bär sig riktigt illa åt. Föräldrar som skriker och svär. Föräldrar som bara ser sitt eget barn och ibland kräver det omöjliga. Föräldrar som inte själv blev den där duktiga spelaren men som hoppas på sitt eget barn. Som tror att dennes barn är den som gör att laget vinner.

Som är övertygad om att detta barn skall special behandlas.

Igår stötte vi på en sådan förälder.

Killen är duktig, väldigt duktig. Men jag såg ingen glädje i hans ögon. Det kändes som om han var där för att han måste.

Föräldern skrek och domiderade, lagledarna likaså. När domslutet inte var till hans fördel blev det kalabalik och flera gånger bröt killen  ihop. Han kastade sina skor och gick ut, kom tillbaks och spelade en stund till. Från läktar sidan hördes suckar och viskande, många med mig tyckte oerhört synd om killen. Ingen av de vuxna där nere förstod hans frustration, ingen talade om för honom hur man ska bete sig på en handbollsplan. Det enda de såg var hans otroliga förmåga att komma förbi och göra mål, hans sätt att läsa spelet och som ensam i ett lag göra det alla förväntade sig av honom.

Vad händer den dag då de andra spelarna i laget kommer i kapp honom, den dag då han inte längre är bäst. Den dag då de andra spelarna inte längre nöjer sig med att han ska få som han vill och behandlas som glas. Då står han ensam kvar och de vuxna undrar

Hur gick detta till?
Han som är så duktig varför funkar han inte med de andra.

Handboll är en lagsport, en fin sport där man är beroende av varandra, en sport där man måste lyssna på varandra, hjälpa varandra i med och motgång. Det är upp till oss vuxna att lära våra barn detta.

Lagledarna är oftast otroligt duktiga på att se och läsa av barnens signaler men vi får inte glömma att de är där av fri vilja. De får sällan betalt och många av den är tyngda av föräldrars krav och de vill såklart ha ett lag som presterar bra. Men att vinna är inte allt.
När jag ser föräldrar som skriker på sina barn eller ger kränkande kommentarer till motståndarlagets killar vet jag inte riktigt hur jag ska reagera.
Jag önskar ibland att blickar kunde....... nej inte riktigt men jag fixar inte att gå i strid. Jag blir bara så ledsen när barnen kommer i kläm.

Nog om detta!
 

Ha en fin Måndag!