Under en handbolls match blev en av killarna illa tacklad.
Han föll ihop och låg skadad på plan.
Folk strömmade till, de försökte hjälpa.
Han hade ont, jämrade sig och tog sig för magen,han tappade medvetandet, pulsen försvann.
Hallen var full av handbollsentusiaster men det var knäpp tyst.
Sekunder och minuter släpade sig fram, tiden stod still.
Det kändes som en evighet innan ambulansen kom.
Denna upplevelse sökte mig så,
jag är helt matt.
Jag som brukar vara den som är den lugna när det krisar.
Jag som brukar vara stark och ta tag i saker,
hjälpa och stötta.
Jag som brukar .....
Jag tappade fotfästet,
jag känner mig helt matt,
jag är trött som om jag sprungit milen,
Det snurrar i mitt huvud.
Varför dröjde ambulansen så,
tänk om det varit min kille som låg där, visst är det egoistiskt, men sant.
Storebrors lagkamrat kommer att må väl igen. Han är en fighter, det vet vi men tänk ändå vad livet är skört.
Nu fanns här folk som kunde HLR vilket var tur, men tänk om......
Skånemästerskapet fortsatter,
killarna tog sig samman och spelade klart matchen trots att de inte visste hur det var med deras vän.
Det är strongt av dem.
Nu är det upp till oss vuxna att stötta våra killar så de vågar fortsätta spela.
Oj så traumatiskt, fy sjutton!
SvaraRaderaKram
oj fy vad otäckt! Vad hade hänt? Kommer allt bli bra? livet är så skört så skört. kram Nilla
SvaraRaderaHemskt!
SvaraRaderaMan blir medveten på ett annat plan om hur snabbt det kan gå när sånt händer.
Hoppas att han kommer igen fort.
Kram Hannis
Ps. Mailar dig ikväll!
Ja, tänk så fort det kan gå åt ena eller andra hållet. Man vet aldrig hur det ser ut i morgon. Hoppas att killen snart mår okej igen! Kram.
SvaraRaderaLäskigt.
SvaraRaderaTänker ofta på varför jag lät Maja följa i mina fotspår med ridning...
Får tänka på det positiva utbyte man får :)
Kram