Nya förutsättningar

Hej min vän!

Jag älskar att skriva, tycker om att dela mina tankar med dig, fundera och reflektera.
Men att uppdatera dagligen och svara på och kommentera hos andra fina bloggare tar för mycket energi. Jag läser gärna bloggar och visst är det smickrande med goa ord från er men, när det känns som ett måste, nej då blir det stopp.
Alltså blir det såhär.
Kommentera gärna om du vill, men bli inte ledsen om det inte kommer några ord i retur.

♥ Stor kram Kristina ♥

måndag 14 januari 2013

Så rädd!


Hej måndag!
Efter en lång arbetsdag med föreläsning och planering och efter det sonens handbolls träning kryper jag nu
 ihop i soffan med en stor kopp te.
Jag är trött och lite skakad faktiskt.


Direkt efter jobb körde jag lillebror till träningen. Vi parkerade utanför idrottshallen som ligger i ett bostadsområde i Lund. När barnen tränar brukar den som kör gå en runda med hunden. Det är fortfarande ganska mörkt, men det brukar inte hindra mig. Jag styrde stegen in bland husen och gick i mina egna tankar. Efter en stund vände jag upp på en gångstig där det stod tre killar och pratade. När jag gick förbi dem började de också gå. En kille gick framför mig , en kille bredvid mig och en kille bakom mig.
Mitt hjärta började slå snabbare och när jag ökade stegen gjorde de det samma.
Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Min "tuffa" hund hade fullt upp att nosa på allt nytt och förstod inte alls min rädsla. Det syntes inte till någon annan i området och jag var så rädd att jag knappt kunde andas. 
De sa ingenting utan bara gick där som mina livvakter.......
Plötsligt sätter sig Tyra för att uträtta sina behov och jag stannar, vilket även killarna gör. De stirrar på mig, den ena ler lite obehagligt men de säger fortfarande ingenting.
Jag dör nästan och det svartnar för ögonen, bara en sekund men hu
Då kommer en man gående mot oss med en lös hund springande bredvid sig.  Killarna tittar på varandra men står kvar. 
Jag plockar upp efter Tyra, vänder och går snabbt mot det hållet jag kom ifrån. Efter en liten stund kommer en tvärgata och jag vänder in där för att sedan tokspringa mot idrottshallen och bilen.
Hade inte mannen dykt upp just när han gjorde det hade jag med all säkerhet blivit rånad.
Så klart kan jag inte veta det, men det var så uppenbart.
Det var så fruktansvärt obehagligt, jag har aldrig varit med om något liknande.
Tyra är en liten terrier men hon är van vid tuffa tag i skogen där hon tror att hon är bra mycket större än både vildsvin och älg.
Men nu, jag tror att killarna lätt skulle kunna sparka till henne och kanske skada henne rejält.
Kanske gör jag för stor sak av detta, kanske överdriver jag händelseförloppet eftersom jag blev så rädd men det känns inte så. 
Kommer jag att gå där igen?
Nej det tror jag inte.

Vad vill jag med detta då, egentligen inget mer än att berätta, få det ur mig för att sedan kunna glömma. Jag vill absolut inte skrämma eller skapa någon debatt om förutfattade meningar utan bara få det ur mig.
Hjälp vad rädd jag blev.

Kram Kristina

9 kommentarer:

  1. Men oj och usch! Förstår din rädsla och vilken tur att du slapp få veta vad som var killarnas mening med det hela! Kram på dig och hoppas att koppen med te gjorde dig gott! //Sandra

    SvaraRadera
  2. Men fy vilken obehaglig situation! Vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt. Tur ändå att du hade Tyra med dig tänker jag. Hoppas att det gjorde dig gott att skriva av dig och att det inte är en händelse som kommer att följa med dig allt för länge.
    Kram Maria

    SvaraRadera
  3. Fy vad otäckt! Jag hade blivit så rädd att jag aldrig skulle tordas gå ut själv! Hoppas inte du blir som jag! Du får öva upp Tyra att bli en vakthund! Tur att det slutade bra!
    Kram Helena

    SvaraRadera
  4. Kristina, såklart blev du rädd. Vem skulle inte ha blivit det. Usch så trist det är att man ska få uppleva denna typ av rädsla och otrygghet.


    Vilken tur att det fick ett bra slut trots allt.

    Kram

    SvaraRadera
  5. Jag förstår att du blev rädd, med all rätt. Min äldsta son (14 år) blev rånad av ett gäng killar i 16-års åldern vid 18-tiden precis i början av höst terminen (det var alltså fortfarande ljust ute). Det tar tid att biarbeta en sådan händelse. Nu efter nästan ett halvår så börjar han våga gå hem själv från skolan och åka spårvagn från stan och hem. Även om du inte råkade fullt så illa ut, så måste du biarbeta det och att skriva om det här är ett sätt.
    Många kramar till dig och din lilla hund :-)
    //Karin

    SvaraRadera
  6. Nä men fy, så obehagligt! Stackars dig, jag förstår att du var rädd. Huu... ta hand om dig nu.

    Kram till dig!

    SvaraRadera
  7. Fy vad otäckt! Förstår att du blev rädd, det hade jag också blivit.
    Var med om att bli förföljd av en bil en gång när jag läste i Jönköping. Bytte gata för att slippa den, men när jag kom till nästa gata stod bilen där igen. Tror aldrig jag varit så snabb med att låsa upp och sedan låsa om mig igen.
    Bra att skriva av sig, ett bra sätt att bearbeta saker på tycker jag.
    Kramar

    SvaraRadera
  8. Men fy vad otäckt förstår att du blev rädd . Skönt att få det ur sig så här i bloggen . Kram

    SvaraRadera
  9. Fy, så otäckt! Jag tyckte det var illa nog att bli rånad utan att märka något... Vilken tur att mannen med hunden kom! Många kramar...

    SvaraRadera

Hej!
Vad kul att du tittade förbi. Lämna gärna en kommentar så vet jag att just DU varit här. Ha en toppen dag
Kram Kristina