Nya förutsättningar

Hej min vän!
Jag älskar att skriva, tycker om att dela mina tankar med dig, fundera och reflektera.
Men att uppdatera dagligen och svara på och kommentera hos andra fina bloggare tar för mycket energi. Jag läser gärna bloggar och visst är det smickrande med goa ord från er men, när det känns som ett måste, nej då blir det stopp.
Alltså blir det såhär.
Kommentera gärna om du vill, men bli inte ledsen om det inte kommer några ord i retur.

♥ Stor kram Kristina ♥

måndag 30 juli 2012

Funderar :)

Hej min vän!
Sitter vid datorn och funderar. Har handbollen i ögonvrån och öronen på skaft, dessutom sköter storebror kommentator båset så det är ingen risk att jag missar något :) Tänk, i en viss ålder kan och vet man allt............ Vågar inte ge mig ut på djupt vatten.

Utsikt från vår nya uteplats

Som sagt funderar jag lite i kväll. Efter en trevlig middagsbjudning, har vi suttit ute på vår nya ute plats, länge, länge med ett glas vin i handen. (Mer om den i morgon) Filosoferat och funderat, utbytt tankar och glatt skrattat  åt mina tokigheter.

Våra gäster är gamla, gamla, och de har så mycket att berätta om livet och om vårt 1700-tals hus. Underbara gamla människor med helt fantastiska minnen. Det är så det ryser i kroppen när jag lyssnar på deras berättelser om "förr i tiden". De är skrynkliga och skröpliga, men glada och så nöjda med livet. De är man och hustru och de möter varandras blick på ett underbart sätt. Jag kom på mig själv med att sitta och tänka på mig och P när vi är gamla. Jag som stryker honom över kinden och han som ler mot mig och ger mig sådan kraft. Tänk att få vara så gammal och ändå orka. De tar hand om sig själv, kör bil och lagar mat.
Jag vill krypa upp i en fåtölj och bara dokumentera.Skriva ner allt de säger, försöka få med känslan och glädjen. Vem ska komma i håg och berätta när dessa, underbara människor inte länge orkar. Vem ska föra traditioner och seder vidare när våra barn fastnat framför datorn och tv:n

När de finaste av gäster tackar för sig kramas vi länge. Jag är så glad att ni kom och jag ska skriva ner allt jag lärt mig, plocka fram det när barnbarnen kommer på besök och försöka få till den rätta känslan. Tänk att ni gick i skolan i en ladugård, dansade på vår ovan våning till kam,  eller att ni tvingades hjälpa till med slåttern vid endast 10 års ålder. Tänk att de svepte de döda i hemmet och sedan på en lång rad följde båren till likbilen.

Sverige ligger under mot Norge, jag måste nog återgå till nu, heja på våra handbolls tjejer, krama min man och njuta av i dag. Någon dag, om massor av år kanske det finns någon som vill lyssna till mina berättelser. Det hoppas jag i alla fall, då ska jag inte glömma att berätta om Ernst och Britta.

Kram Kristina

7 kommentarer:

  1. Så fint du beskriver detta möte. De äldre har en historia att berätta få får möjlighet att berätta och få får lyssna.

    Jag vill så gärna bli gammal och skruttig.

    Ha det gott

    SvaraRadera
  2. Så fint du skriver!
    Har bytt namn på min blogg från Krupnikov till Tant Emmas bravader. Allt för att hylla tantskapet :)
    Är som sagt gärna med på fotoutmaningen igen.
    Ha en härlig dag fina du!

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas att du har hunnit skriva ner en del från er fina kväll. Sådana minnen måste absolut bevaras och du kommer att berätta dem på det finaste sätt:)
    Kramar till dig!
    Maria

    SvaraRadera
  4. Vad fint du skriver om din underbara kväll! Och jag ryser vid tanken på att ni hade gäster som på allvar dansade till kam! Det känns så avlägset, som en annan värld!

    SvaraRadera
  5. Så varckert du skriver och tänk vilken skatt att få detta berättat för sig. Jag måste få fråga var ni bor annars och hur ni hamnat på just detta sommarställe? Du får jättegärna svara privat om du inte vill ta det här. Du vet var du hittar mig ;o)) Nu ska jag bege mig till storstaden med yngsta dottern. ha en go dag och stor kram!

    SvaraRadera
  6. Hej vännen!
    Vi bor i Staffanstorp som ligger i Skåne. Makens mamma kommer i från Dalsland och när vi fick tillfälle att köpa detta huset tvekade vi inte rots att det nästan föll samman. Efter år av renovering är det nu ett paradis av högsta rang, för oss i alla fall. Huset är från 1700 talet, en klassisk dalslands stuga precis vid en sjö. Stort med plats för alla nära och kära.
    Må gott!

    SvaraRadera
  7. Förstår vad du menar. Jag sitter ofta och pratar med min mormor som idag är 97 år och oftast piggare än jag.. Tänk så mycket hon har varit med om och jag bara älskar hennes berättelser.

    Kram

    SvaraRadera

Hej!
Vad kul att du tittade förbi. Lämna gärna en kommentar så vet jag att just DU varit här. Ha en toppen dag
Kram Kristina