Min mormors klänning

Det börjar kvällas denna tisdag.
Klockan är snart åtta och fortfarande är det ljust ute. Trots det kalla vädret har jag haft sommarkänslor i dag. Längtar så tills vi kan sitta ute i bersån med vårt kvällskaffe, prata om dagen och njuta av fågelkvitter.

Flera måndagsinlägg har handlat om färg. Det var Sandra som drog igång utmaningen och det har fått mig att se på färg på ett nytt sätt. Jag som trodde att mitt hem var så färgglatt, insåg ganska snabbt att vissa färger inte är representerade alls, eller i alla fall väldigt sparsamt. Det gör ingenting men jag blev förvånad.

I går skrev jag om svart. Jag gillar svart och som jag skrev klär jag mig gärna i svart. Efter mitt inlägg funderade jag vidare i temat och som så många gånger förr hamnade mina tankar hos min mormor. Jag har nog aldrig sett min mormor bära svart. Möjligtvis något svart kappa men ingen av hennes många klänningar var svart. Min fina mormor miste sin mamma när hon nyss fyllt sju år. Hon gick i första klass och var en liten flicka. Kan du tänka dig vilken tragedi. I ett helt år fick mormor Elisabeth bära svart klänning, i ett helt år. Någon enstaka gång hade hon någon annan mörk klänning, fast då med ett svart förkläde. Hon var liten, förkrossad, saknade sin mamma och tvingades dessutom skylta öppet med sin sorg. Det fanns ingenstans där hon kunde låtsas vara någon annan, en vanlig liten flicka. Nej hon var flickan med den svarta sorge klänningen. Jag vet att hon inte var ensam. Jag vet att det var tradition att göra så, men det smärtar mig. Jag är så glad att vi valt att plocka fram ljusa färger även vid sorgsamma tragiska stunder.

Jag har många svarta klänningar i min garderob. denna är en favvo. Jag tror säkert att mormor gillat den.

I kväll finns inga måsten, det sprakar gott från spisen, snart är mitt te färdigt och jag kryper upp i fåtöljen med min svarta bok. "Jag är Zlatan" Tjingeling!