Hunden människans bästa vän.....

På Henrik dagen den 19 januari 1982 föddes en liten fin boxer valp.
Jag var tolv år och hade länge, länge önskat mig en hund. Jag hade bönat och bett, skrivit lappar och önskelistor. Gjort allt som stod i min makt för att övertyga mina föräldrar om hur lämplig jag var som hundägare.

Att det var en boxer vi skulle ha var nästan en självklarhet. Vänner till oss hade denna ras och gosigare, busigare mer pålitlig familje hund får man leta efter.
Vi ville ha en brukshund som kunde jobba i skogen med spårning och annat.

Så klart hade jag drömt om en liten alldeles egen hund. Kanske en pudel eller en tax, en hund med rosett i håret och som bara, bara var min. Precis som lillebror i Karlsson på takets eller som Mios i Mio min Mio.

Jag minns att vi åkte till upp födaren och hälsade på. Vi satt i ett rum till bristningsgräns fullt med hund prylar och åt kanelbullar. Mannen ställde en massa frågor till familjen och han var sträng när han pratade till oss barn. Jag förstod att hans hundar var lika viktig för honom som vi barn var för våra föräldrar.

Min lillebror ville inte ha en valp utan hellre en stor hund. Han var sex år och ja ni vet brorsor i den åldern.

Den 20 mars fick vår lilla Ami följa med hem till villan och den stora trädgården.
Hon blev snabbt torr och tuggade aldrig sönder något. Förutom mors glasögonbågar....... men så går det om man kommer hem och sedan åker direkt igen.
Ami var vår lillasyster och bästa vän.

Jag har själv som vuxen haft glädjen att ha tre hundar och det finns många hundar i min bekantskapskrets men ingen, nej ingen är som Ami. Hon hade inga brister, gjorde aldrig fel, allt var bara toppen med henne. Hon blev 13 år och var pigg och busig hela tiden. Trött så klart och gammal och lite grå, men ändå bäst.

Skulle så gärna vilja testa en boxer igen men jag vågar inte.
Massor av hundben till dig på födelsedagen.