Nya förutsättningar

Hej min vän!

Jag älskar att skriva, tycker om att dela mina tankar med dig, fundera och reflektera.
Men att uppdatera dagligen och svara på och kommentera hos andra fina bloggare tar för mycket energi. Jag läser gärna bloggar och visst är det smickrande med goa ord från er men, när det känns som ett måste, nej då blir det stopp.
Alltså blir det såhär.
Kommentera gärna om du vill, men bli inte ledsen om det inte kommer några ord i retur.

♥ Stor kram Kristina ♥

måndag 9 augusti 2010

Så betydelsefull



Vem tog hand om dig när du var liten?
Vem tillbringade du dagarna med?
Var du ett barn som var på dagis, var du hemma med din mamma, tog din mormor hand om dig eller var du hos dagmamma.

Mina första år, fram till jag var sex var jag hos dagmamma. Min mor arbetade deltid och då var jag hos Elsie. Jag tror att vi var fyra barn hos henne. Hon har präglat mig och mitt liv mera än vad jag tidigare tänkt på. Idag har jag tänkt mycket på henne. I går natt somnade hon in efter en lång tids sjukdom. Jag saknar henne, jag saknar henne på ett konstigt sätt. Vi har inte setts på länge, hon har träffat mina barn men det är flera år sedan. Mina föräldrar har träffat henne och hennes familj, men inte jag. Ja vet, man kan inte hålla kontakt med alla men idag önskar jag att vi pratat mera med varandra.
Jag har under dagen vandrat igenom våra år tillsammans. Jag minns att vi bakade mycket, vi pysslade och skrev små sagoböcker tillsammans. Jag fantiserade, Elsie skrev och så ritade vi bilder tillsammans. Elsie hade två stora barn och jag minns att det var så spännande att kika in i deras rum, se men inte röra. Elsie bodde i en mysig lägenhet och i mina drömmar om egen lägenhet såg de länge ut som just den. Flera år efter att jag slutat hos henne brevväxlade vi och de breven har jag kvar. Hon frågade sådant som ingen annan gjorde, hon hade all tid i världen. Hon bakade de sötaste dockekakor du kan tänka dig och sedan hade vi kafferep i dockvrån. Hon ritade små fina klippdockor som föreställde mig och mina kompisar och jag känner att det finns så mycket av henne i mitt arbetssätt med barn, både mina egna och mina skolbarn. Jag önskar att jag tänkt på detta tidigare, att jag berättat det för henne.
Jag skulle vilja krama henne en gång till, jag skulle vilja.......

8 kommentarer:

  1. Så fint du skriver. Jag får en klump i halsen när jag läser. De är viktigt att komma ihåg att ta vara på stunden och inte skjuta upp saker tills dess att det är för sent. Men det är sååå svårt att leva efter det.

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet. Tårarna kom.

    Stor kram

    SvaraRadera
  3. Så vackert... Alla har vi nog någon som givit avtryck i oss. Någon som fanns där, med en varm famn, eller som hade tid för lek när ingen annan hade det.

    Kramar om dig vännen

    SvaraRadera
  4. Minns de fina stunderna, man kommer alltid på saker man skulle gjort, efteråt, när det är för sent (tycker man själv) ... men det kommer nog alltid att finnas saker man skulle gjort. Du har dina minnen: bevara de väl!
    :)

    SvaraRadera
  5. Åhhh vad fint du skriver..... Visst är det så att mycket av det vi var med om som små och de vuxna vi hade runt oss då präglat oss långt mycket mer än vi kunde ana.

    Det viktigaste är ju ändå att man kommer ihåg och uppskattar dessa förebilder.

    Man "ärver" så mycket omedvetet av sin omgivning.

    Jag har tex ärvt en del från min gamla mattant i lågstadiet. Majvor hette hon. För mig betydde Majvor lärdom i det Svenska köket och uppskattning av näring. Låter konstigt kanske men jag var ju van med min mammas Spanska mat hemmifrån. Inte för att den inte var god men min mamma kunde inte så mycket om Sverige då som nybliven Svensk.

    Tack vare Majvor och via mig fick även min mor lärdom om de Svenska ingredienserna och den Svenska matkulturen.

    Idag arbetar jag med kost och kryddlära kan man kort sammanfatta. I många av mina kryddskolor jag håller för skolmatspersonal nämner jag ofta "min" Majvor. Föga anar dessa stackars hårt arbetande mattanter hur viktiga de är för alla dessa ungar de "utfodrar" dag in och dag ut.

    Jag träffade Majvor för ungefär 10 år sedan på en ICA butik av en slump. Hon hade blivit jättegammal. Gick med rollator och hade krympt en meter kändes det som.

    Majvor kände inte alls igen mig först men jag förklarade vem jag var och jag berättade hur hon präglat mig och hur jag använder hennes kloka visdom i mitt arbete. Ju mer jag berättade ju mer växte hon.

    Nu vet jag inte om min historia som "bara" rann ur mig här ger dig någon tröst egentligen.

    Det jag ville säga dig var väl att det viktigaste är att vi kommer ihåg de personer vi tyckt om och att vi för vidare det de lärde oss.

    Kram

    Maria

    SvaraRadera
  6. Vilka underbara minnen du bär med dig av henne. Vet du, jag tror man kan känna om man gjort någon glad i livet, så även om du inte fick berättat så tror jag att hon vet!
    kram

    SvaraRadera
  7. Vad fint du skriver. Och vem vet, kanske visste hon åp något vis vad hon betytt för dig och för andra barn. Det är lätt att tänka i efterhand på allt man borde, men säkert hade även din Elsie fina minnen av dig. Jag känner igen mycket av det du skriver från min tid med min egen dagmamma. Det är en speciell relation man har som barn med en vuxen man tillbringar så mycket tid med. Jag minns att jag kände ett starkt stygn av saknad och ledsamehet när hon dog för ett par år sedan.

    Kramar Emelie

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Ja, S berättar väl på jobbet i morgon!
    Vill du se ett litet klipp så gå in på min FB-sida!
    Ja, regnet vräkte ner!!! Men det gick bra, lite dramatiskt med regn och åska!
    kram

    SvaraRadera

Hej!
Vad kul att du tittade förbi. Lämna gärna en kommentar så vet jag att just DU varit här. Ha en toppen dag
Kram Kristina