Jag måste berätta ngt mysigt.
När vi köpte vårt hus för snart tjugo år sedan, var det inte så beboligt. Paret som hade det, hade ärvt det och huset fungerade lite som en sommarstuga. Genom åren har de kommit förbi och sett hur vi har det. De är så glada över att vi sparat mycket av den gamla byggnationen och njuter av att se hur deras hus bevarats och förvandlats till något bra. De är så mysiga när de går runt i trädgården och minns tillbaks. Titta vad vårt körsbärsträd vuxit, och oj har ni den gamla bersån kvar. Har du sett på björken som vi satte som ett frö. Paret är väldigt kärvänliga både mot oss men även mot varandra. Pigga och glada trots att de är nära på nittio år.
Igår kom de förbi och vi strosade runt lite och hamnade vid vår stora fina plymspirea. Jag berättade att vi tänkt köpa en till då vi inte vågat dela på den vi har.
Nej ni ska få en av oss, vår dotter har flera stycken så vi kan väl få gräva upp en till er. Jovisst! Tack, tack men.......
Idag när jag kom hem stod det två påsar på trädäcket. En stor svart med en rejäl planta i och en liten vit med äpplen, tomater och en påse twist.
På ett litet kort stod det " Tack för att vi får titta in hos er ibland. Kramar H och E. Jag blev helt piggig på armarna. Vilka kära människor.

Lillebror hämtade min gamla mormors godisburk och hällde i karamellerna.
Den burken stod alltid på mormors soffbord när jag var liten. Om man lyfte väldigt försiktigt på locket kunde man se om det fanns kolor i. Mormor var ganska sträng och ville inte att man rotade bland hennes saker. Men ni vet hur det är när man är sugen. Lyfte man lite för snabbt så krasade det om burken och man var upptäckt. Mormor harklade lite och tittade in i vardagsrummet. Snälla mormor får jag en kola?
Ja, om du är försiktig med locket blev oftast svaret.
Nu står burken hemma hos mig och när det är kolor i den brukar vi säga att man får bara en kola om man kan lyfta upp locket utan att det hörs. Annars får man snällt vänta till nästa gång:)
Gissa om barnen blivit försiktiga med åren.
Tjingeling!
Så mysigt att de fortfarande tittar till huset och så gulligt av dem att komma med både plymspirea och godsaker.
SvaraRaderaDet låter som att det är en väldigt bra godisburk du ärvt. En sådan kunde vi nog behöva ha för här hemma är det några som blivit riktiga sockerråttor under det långa lovet och gärna äter något gott varje dag.
Ser att du testar lite nytt på bloggen. Det får kanske bli en ny bloggfika med busbullar och björnbärssylt snart.
Kram Maria
Vilket underbart gammalt par! Mysigt att de kommer förbi.
SvaraRaderaHistorien om godisburken är ju bara hur söt som helst! Förstår att alla lyfter försiktigt på locket!
kram
Vad fint att de tidigare ägarna kommer och hälsar på er och så roligt för dem att de får fortsätta följa huset.... Historien om karamellskålen är underbar.
SvaraRaderaDet låter som om ni bor i ett älskat hus - både av er och av dem ni köpte det. Så rara de verkar! Föremål som har en massa minnen i sig är de allra bästa... Och ett sätt att behålla en bit av dem som inte längre finns bland oss.
SvaraRaderaJag gick min fotokurs hos Studiefrämjandet i Lund. Funderar på att gå fortsättningskursen också. Eller den om bildkomposition... Googla eller sök på studieframjandet.se
Hoppas det blir en kurs i höst för dig. Lycka till!
Kram
Cathrin
Vad härligt att det bott sådana fina människor i huset tidigare, då känner man liksom att det är ett "snällt" hus..
SvaraRadera